Blogg

Aprilväder i påsk

5 apr 2021

Påsken inleddes med soligt och vackert väder. Det var härligt att gå runt i rabatterna och upptäcka alla nya blommor som visat sig, och lyssna på de flitiga bina. Jag hann få undan mycket av det vissna som jag tidigare lämnat som skydd för ömtåliga blommor. En titt i kuporna visade att det finns en del vinterfoder kvar, och ganska mycket nyindragen nektar.

I år har bina hittat till blåsipporna, tidigare år har de visst inte förstått att de måste svänga runt bakom stugknuten. De helblå krokusarna är populärast bland bina, men så här års duger nästan allt.

Julrosorna är en hybridsort i färger från vitt till mörkrött. Om fröställningarna får sitta kvar kommer det massvis med nya små plantor. Här intill huset får de vara ifred, men längre ner i trädgården blir de avbetade av rådjuren.
Irisen ´Polar Ice´ är nästan en decimeter tvärs över, och lyser verkligen upp rabatten, men är tydligen inte i binas smak.
De allra första blåstjärnorna har kommit fram i lä mot söderväggen. Fler kommer att dyka upp överallt i gräsmattan inom ett par veckor.

På åkern betar ett tranpar. Det ska bli spännande att se om de tänker sätta bo och få ungar. Det har hänt förr. Då är det bara en i taget som betar.
Påskafton hade stackmyrorna vaknat. Som tur är har de långt till kuporna. Om de upptäcker binas söta förråd får jag vara snabb med att lura bort dem. Det brukar fungera att bjuda dem på strösocker i närheten av stacken, när de har ätit upp det brukar de ha glömt kuporna.
Årets första humla dök upp på påskafton. Idag var det en på verandan igen, troligen inlockad av påskliljorna på bordet. Den släpptes ut i kylan igen.

Påskdagen började soligt, men avslutades med ett förfärligt blåsväder. Taket blåste av från fågelstugan, men bikuporna klarade sig, de står i lä av huset. Idag på annandagen gjorde vintern ett tillfälligt återbesök, det är sånt man får vara beredd på i april.

Semlor till kaffet

16 feb 2021

Nu är det dags igen att frossa på semlor. Jag blev påmind igår, och fick brått att baka. Bland mina honungsrecept bläddrade jag fram semlor, och valde variant 2, till småsemlor. Någon färsk jäst hade jag förstås inte hemma, men det går ju lika bra med torrjäst, men ingrediensernas tas i en annan ordning. Började alltså med smöret, som ska vara rumsvarmt, och sen honungen, som jag också ljummade litet. Sen skulle mjölet blandas med de andra torra ingredienserna. Då upptäckte jag att det bara fanns 7 dl vetemjöl kvar i påsen. Som nödlösning fick det duga att skarva med 3 dl Mjöl med vete och rotfrukter. Det blev 8 stora och 8 små semlebullar, riktigt goda. En del anser att fastlagsbullar bara ska ätas under fastlagen, dvs söndag, måndag, tisdag den här veckan, men jag tror jag gör som jag brukar, lägger hälften i frysen och tar upp litet i taget.
Tänk, för ett år sen, den 19 februari, skrev jag en blogg och berättade om utslagna vårblommor. Nu är det helt annorlunda. Det har varit minus 18 grader flera nätter i rad, och till och med julrosorna ser ledsna ut. Men soliga dagar har det börjat droppa från taken på södersidan, och de första bina vågade ut för en vecka sedan. Först syns litet fläckar på snön närmast kupan, ett par dar senare hittar man bin 20-30 meter bort. Jag har lyssnat med stetoskopet, det surrar i tre av kuporna, men i den fjärde är det oroväckande tyst. Det samhället betedde sig litet konstigt i höstas, de hängde utanpå kupan i mitten av oktober, jag har aldrig sett något sånt förr. Det är inget att göra åt saken så här års, bara att vänta tills det blir varmt och skönt ute.
Under tiden får man väl ta en semla till.

Vintervila

1 feb 2021

Just nu är det tyst och lugnt i bigården. Ett tunt lager snö och ganska kallt. Inne i kuporna hänger bina och drömmer om sommaren. Jag har läst om att bin som vill ta igen sig brukar sticka in huvudet i en cell, och bakkroppen i cellen mittemot, och där gungar de som pyttesmå hängmattor. Det skulle vara kul att kika in och se hur de har det, men tyvärr har jag inte rätt utrustning. Jag får nöja mig med att lyssna med stetoskopet. Det hörs ett lugnt och belåtet, men rätt svagt surr, antagligen sitter de högt upp i kupan.

I somras skar jag ur drönarceller för att bli av med en del varroa, nu är det dags att plocka upp dem ur frysen. Det blir festmat åt småfåglarna i kylan, mesar, domherrar och hackspettar vill gärna ha litet färska larver mitt i vintern.

Strax intill fågelbordet finns rabatten där bina brukar tumla runt bland alla vårblommor fram i mars. Än finns inte mycket att hämta, bara julrosorna som är redo att ta emot så fort solen tittar fram och temperaturen kryper upp till flygtemperatur.

Vi har kommit in i februari, men kylan håller i sig. Tio minusgrader får biodlaren att krypa in i stugvärmen. Några gamla årgångar av Bitidningen plockas fram. Där finns en hel del intressant, en del som jag hunnit glömma, annat som jag bara bläddrade förbi, t ex alla goda råd om varroabekämpning som jag inte tyckte jag behövde före 2004 när eländet kom hit. I bokhyllan finns också en hel del som är värt att läsa en gång till. Sommarens bifoderväxter behöver planeras redan nu, därför läser jag Nyttiga växter för människor och bin. Där kan jag få tips om vad som ska odlas, och så kan jag börja planera inköp av vårens fröer. Det gäller att sätta igång i god tid, om tre månader är rabatterna fulla av hungriga bin.

Julhälsning från Bigården

20 dec 2020

Till alla mina honungskunder och andra vänner och bekanta vill jag önska

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

Det gångna året har varit annorlunda, och för många väldigt tungt. Här uppe i skogen har det mesta rullat på som vanligt. Bina och jag har hållit oss hyfsat friska, och skörden blev riktigt bra. En del av stamkunderna har hittat hit trots att jag var utan honung förra säsongen. Eftersom marknaderna blivit inställda finns det fortfarande en del honung på lager i den renoverade honungsboden.
Hösten har varit mild, men med tunga moln som fått bina att stanna inomhus. Igår den 19 december syntes solen en stund mitt på dagen. Det var över 7 grader varmt, och jag passade på att hälsa på mina små vänner. En del var ute och spanade efter ätbart, men än så är det långt till vår.

Redan till första advent byggde jag upp årets pepparkaksby. I mitten, där det faktiskt snöat, ligger den gamla gården med uthus, hundkoja och dass, pepparkaksfamiljen och husdjuren. Nytt för året är fågeltornet intill sjön med de blanka fiskarna. Söder om sjön strålar solen över exotiska djur och växter. Norrut i skogen bor de vilda djuren, tomten och de hiskliga trollen.

Enligt receptet Julpepparkakor ska det vara extra mjöl till pepparkakshus, men det tog jag inte i år. Resultatet blev ändå som vanligt, snett och vint. Huvudsaken är väl att man har kul. Degen räckte också till rätt många vanliga kakor, och vid sista utbaket blir det "Pratmakare", det är mellanrummen som man kan provsmaka och diskutera om vad de föreställer. En annan variant av "inget får förfaras" är "hålkakan". Redan har det mesta gått åt, så snart får jag börja gallra i julbyn. Mördegskakor hör också till min jultradition, i år blev det en mindre sats än vanligt, fyra sorter av samma deg.

Avancerad trädfällning

18 nov 2020

Det stora fågelbärsträdet nära bikuporna var så vackert varje vår när det blommade och bina surrade runt i blommorna. De senaste tio åren har det dock börjat luta alltmer, och till slut vågade jag inte passera under, inte ens under lugna dagar. Stammen hängde mot ett plommonträd, och grenarna hade trasslat in sig i buskaget runtom. Här behövdes expertis för att få ner trädet utan missöden, och utan att störa bina. Som tur var fick jag sakkunnig hjälp. Själv är jag så höjdrädd så jag knappt vågade titta när jag tog fotona.

Det var tolv grader varmt, lugnt och litet lätt duggregn, och en del nyfikna bin kom ut, troligen kände de doften av det hackade träet, det påminner nog om våren. Dagen innan var det också varmt, då passade jag på att behandla med oxalsyra, och så fick de sin vinterpackning av torkade ormbunkar.

Det behövdes en rejäl gallring bland plommon- och krikonbuskar för att få ner de stora träden, men jag tror det finns tillräckligt många kvar för att ge en vacker blomning i vår. Dessutom kom det fram ett par rosbuskar som nu får chansen att blomma igen. I skogsbrynet en bit bort kommer nya fågelbärsträd, de var verkligen dekorativa för några veckor sedan.

Höstpigga bin

11 okt 2020

I år har sommaren dröjt kvar länge, dygnsmedeltemperaturen har legat över 10 grader långt in i oktober. Efter sommarens torka har det äntligen kommit litet regn, och en del sommarblommor har kommit igen. På Birgittadagen den 7 oktober var det soligt och 15 grader varmt på eftermiddagen. Fastän bina redan dragit in 15 kg socker per samhälle tyckte jag de kunde få litet till. Klockan var omkring 18.00, och solen var på väg ner. När jag kom till den bortersta kupan hördes ett oroligt surrande. Hela framsidan var täckt av bin, och det såg ut som på försommaren, när en svärm ångrat sig och är på väg hem igen. En halvtimme senare, när det började skymma, var det fortfarande mycket bin ute. Nästa förmiddag kunde jag dokumentera fenomenet, men nu var det bara hälften så tjockt lager med bin som kvällen innan. Min teori: Bina har hittat en riklig nektarkälla som de inte kunnat motstå. Sen har de kommit hem fulltankade, och funnit de flesta celler i kupan fulla redan, och därför har de fått köa utomhus. Jag tog en promenad och hittade en hel åker full med baldersbrå. Några bin såg jag inte, men åkern är stor, och blommorna många.

Jag vet sen tidigare att bin kan slita ut sig för att få hem den åtråvärda nektarn.

Ljunghonung

20 sep 2020

Nu är skattning och slungning klar för säsongen, och honung från juli, augusti och september står på hyllan i honungsboden. Några få flaskor med flytande honung har jag plockat in i värmen så de inte ska stelna i förtid. I år blev det för ovanlighets skull ljunghonung, det händer inte varje år. Jag har hört att det bör vara mellan 18 och 24 grader ute för att ljungen ska producera nektar, och i år kan man ju inte klaga på augustivärmen. Tyvärr sorterar inte bina honungen i vanlig och ljunghonung, utan det måste jag göra. Först slungas den lättflytande vanliga honungen ut och tappas upp. Sen får jag gå igenom ramarna igen och sitta och hacka med avtäckningsgaffeln för att få den tixotropa ljunghonungen flytande så det går att få ur den. Med så mycket extraarbete kunde det vara frestande att bara låta bina behålla ljunghonungen som vinterfoder, men alla mineraler i den är inte bra för deras små magar. Däremot lär ljunghonungen vara nyttig för oss människor, och den är definitivt mer smakrik än annan honung.

Nyslungat

15 jul 2020

Äntligen finns det honung på hyllan i den nyrenoverade honungsboden. I måndags var vädret soligt, och jag kunde plocka ur några ramar från det största samhället. Igår och idag var det regnigt igen, då passade det att slunga och tappa upp skörden. Nu finns det flytande honung i flaskor och burkar i olika storlek. Passa på att prova den supenkla desserten Jordgubbar med honungssås, eller varför inte en härlig honungssmörgås.
Den fasta honungen för vinterbehovet dröjer än ett par veckor, den måste röras eller ympas så den blir så där härligt smörig och mjuk som man vill ha den. Den orörda honungen kommer också att stelna, i synnerhet om den får stå svalt, men kan bli grynig.

 

Honungsboden som ny

11 jul 2020

De här vackra vårblommorna är sedan länge överblommade, och nektarn har gått åt till att föda upp nya bin.

I mitten av maj kom några hårda frostnätter, men fruktträdens blommor tycks ha klarat sig. Däremot ser det inte ut att bli några kastanjer i år. Bina har festat bland nävor, lupiner, dagliljor och många andra försommarblommor.

 

Nu är biodlingen här i Bosjön inne på sin fyrtiofjärde säsong. Nästan lika länge har honungsboden varit i bruk. Utrustningen har kompletterats under åren, nya och bättre silar och avtäckningsgafflar, och 2012 en motordriven slunga. Själva slungrummet har varit presentabelt ända tills nyligen. Efter allt  regnande i höstas började innertaket bågna neråt oroväckande.

Sedan flera år har jag misstänkt att det kunde finnas en myrstack mellan ytter- och innertak. De har aldrig kommit ner i slungrummet, bara släppt ner skräp, och jag har tejpat springorna. Men nu hade det blivit värre. Detta gjorde mig betänksam, skulle jag verkligen fortsätta med biodlingen. Förra sommaren blev det ju ingen honung, eftersom bina dött under vintern. De två nyinköpta samhällena klarade sig bra genom den milda vintern, och har utökats med en svärm och en avläggare. Bina har varit flitiga och jag har fått sätta på många lådor. Alltså värt att kosta på en upprustning av slungrummet. 

 

Som tur var fick jag hjälp med renoveringen, myrorna är vräkta, taket lagat och hela rummet ommålat. Utrustningen börjar komma på plats igen, och nu väntar jag bara på litet stadigare väder så det går att komma igång med skattningen. Så fort solen tittar fram ger sig bina ut och samlar nektar, men konstigt nog är det bara humlor i vitklövern, bina tycks ha hittat något ännu bättre.

Sommarvärme i april

22 apr 2020

Åh, så skönt att det evinnerliga blåsandet äntligen tagit paus. Nu vågar både jag och bina ut. Jag har passat på att göra vårundersökning. Den vita kupan fick en ren botten redan i måndags eftermiddag, litet döda bin på bottnen, men inget onormalt. Foder fanns kvar baktill, men jag brydde mig inte om att kika efter yngel, det var litet för svalt ute.

Igår började jag tidigare, och kunde konstatera att det fanns två ramar med täckt yngel i den blå kupan, men praktiskt taget inget foder. Litet griniga var de också, fick ett stick innan jag fått på mig handskarna. Troligen har de blivit störda av en liten mus under vintern, de nedfallna bina var omsorgsfullt styckade, dessutom hittade jag en sönderbiten plommonkärna, sånt gör inte bina.

I den röda kupan i mitten regerar en liten ynklig drottning från 2018. Här fanns det yngel på tre ramar, och vinterfoder kvar i tre ramar. Dessutom glittrade det av nyindragen nektar. Kanske finns hopp om ett bättre resultat i år.

Till sist gick jag tillbaka till den vita kupan, där fanns det fem yngelramar och tre foderramar, så det ser ju lovande ut. Ett gäng svartmyror var på väg upp längs kupväggen, men de brukar inte vara så aggressiva, de söker nog bara ett varmt och mysigt ställe under kuptaket. Man vet ju aldrig om sommarvärmen stannar, nästa vecka är det kanske busväder, så jag passade på att placera ut foderbrädena, och gav de hungriga litet 50 %-igt sockervatten.

Just nu har både bin och fjärilar mycket att välja på. Några få Tussilago blommar än, och de krokusar som råbocken missade, men framför allt mattor av Blåstjärna och Vårstjärna, blåsippor, vitsippor och gulsippor.

Solen och värmen har också lockat fram en del blommor som vanligen kommer först i maj, som gullvivor, nunneört, fänrikshjärta. Några populära ogräs har börjat erbjuda sin nektar.

Bin i rabatten

21 mar 2020

Sedan bina var ute och luftade sig i februari har våren avancerat ganska sakta. Visst har det varit plusgrader och soliga dagar, men mestadels blåsigt. För en vecka sedan hade några krokusar vågat sig fram, men bina höll sig kvar inne i kupvärmen.

 

I torsdags var det äntligen både soligt, varmt och lugnt, och i luften hördes det härliga ljudet av surrande bin. Nu verkade de riktigt sugna på något godare än sockerlag. Under ett par timmar var det riktigt trångt i blommorna. Men vad har hänt med krokusbladen? Det skulle snart visa sig.

Fredag morgon stod en präktig råbock och mumsade i rabatten. Schas! skrek jag, och han drog sig motvilligt undan. Varenda krokus var borta! Julrosorna är tydligen inte smakliga, de var kvar till glädje för humlan som kom på besök på lördan. En liten fjäril hade också vågat sig fram. Naturen börjar vakna, och jag får se till så inte bina gör slut på vinterfodret.

Blåsippan ute....

19 feb 2020

Idag var det äntligen ett litet uppehåll i det förfärliga blåsandet. Dags för en promenad i vårsolen. Bland alla nerblåsta lärkträdskvistar hade en liten blåsippa vågat fram. Två månader för tidigt enligt mina gamla anteckningar. De första snödropparna syntes redan i januari, men nu hade de blivit fler, och hade sällskap av vintergäck, en övervintrad viol och två olika julrosblad. När jag tittade ner bland de yviga bladen var det en ljusrosa blomma som kikade tillbaka.

En riktig överraskning var den nästan helvita våririsen, Iris reticulata 'Polar Ice'. Den satte jag hösten 2018, men såg den inte förra våren, den måste nog ha blommat under snön. En hel driva med vintergäck lyste i plommonlunden. Där blev det inga närbilder, jag vågar inte längre gå under det gamla murkna körsbärsträdet. Nere vid bikuporna fanns ännu mer vintergäck.

Vid alla tre kuporna var bina ute och provflög i solen. Jag stod en stund och iakttog dem, än syntes inga pollenbyxor, trots alla blommor i närheten. Det är nog förståndigt av bina att inte dra igång för tidigt. Just nu är de troligen ute och hämtar litet vatten för att lösa upp det stelnade fodret i ramarna. För säkerhets skull lättade jag litet på de sista täckbrädena och kunde konstatera att det fanns minst tre fulla kakor i varje kupa. Om bina börjar dra upp yngel nu är det ju viktigt att de kan hålla värmen inomhus, så jag la i kassar med torra ormbunkar. Till sist bytte jag från lätta tak till ordentliga huvar, de skyddar bättre mot temperaturväxlingar och så behöver jag inte oroa mig om det blir storm igen.

När kommer vintern?

25 jan 2020

Enligt ett gammalt talesätt ska halva vintern vara över så här års, och hälften av snön ska ha kommit ner. Fem centimeter har det varit som mest, jag brydde mig inte ens om att skotta, utan höll mig inne en hel dag tills snön hade regnat bort.
Nu känns det mer som vår, soliga lugna dagar med många plusgrader. Hanhängena på hasseln lyser gula, men honblommorna är försiktigare och litar mer på almanackan än på temperaturen. I rabatten börjar julrosornas knoppar sticka upp, det är en rosa hybridsort som normalt blommar i mars - april. Nere vid bikuporna har vildplommonens knoppar börjat svälla.

Än syns inga bin ute, fast det är mitt på dagen och termometern visar sju plus. Solen når ännu inte över träddungen i söder, det är först i mars som det blir gassigt mot kupväggen. I gamla tider brukade biodlarna flytta sina halmkupor till vinterbänken på husets norrsida vid invintringen, och sen flytta tillbaka dem till ett soligt läge när det var dags för drottningen att börja lägga sina ägg. Det är ju inte bra om yngelproduktionen kommer igång för tidigt, fodret kan ta slut, och än kan vintern slå till med stark kyla så ynglen fryser ihjäl. Jag lyssnar med stetoskopet och hör ett lugnt surrande, lyfter av huvarna och känner att täckbräderna fortfarande känns svala. Ingen omedelbar fara alltså, men för att dämpa binas vårkänslor sätter jag inte tillbaka huvarna, utan de får nöja sig med de lätta sommartaken. Blir det bakslag får jag väl vara uppmärksam på termometern och sätta tillbaka de isolerade huvarna.
Nyligen tittade jag på värdena för kupvågen i Ervalla, där var innertemperaturen uppe i 30 grader, så där verkar yngelproduktionen vara igång. Fodermängden hade minskat 2,5 kg på en månad, så än har de mat kvar. Den kupan står så solen kommer åt på eftermiddagen, men framför allt är det ett större samhälle och en isolerad kupa. Det skiljer drygt en mil mellan kupvågen och mina kupor, men det är inte så stor skillnad i klimatet, så litet vägledning kan jag nog få. Det finns kupvågar på fler ställen i Skandinavien och Baltikum. Har man tur och bor i närheten av någon där mätningen fungerar kan man få litet hum om hur det kan stå till inne i de egna kuporna. Men det säkraste är förstås att öppna och kika ner, och om det behövs ge litet extra foder.

Årets pepparkaksby

17 dec 2019

Äntligen har jag fått hus och figurer på plats i pepparkaksbyn. Degen gjorde jag redan före första advent, enligt mitt vanliga recept Julpepparkakor. Som degvätska brukar jag ha julmust, men den var inte inköpt än, så i år fick det bli en skvätt kaffe i stället. Det blev samma hus som förr om åren, plus en bastu åt tomtarna, med en skorsten att öva klättring i. Som vanligt blev det både snett och vint, men hela rasket ska ju rivas till tjugondag Knut.
På fliken RECEPT finns både pepparkakor och annat gott, t.ex glögg, skinka och karameller.

Till sist kan jag hälsa från bina, de mår bra och surrar förnöjt i kuporna. Jag håller tummarna för att vintern inte blir alltför kall, så kan det nog bli litet honung nästa säsong.
Från oss alla till er alla

EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

Säsongen avslutad

28 nov 2019

I år blev det en annorlunda bisommar. De två nyinköpta samhällena och det lilla som knappt överlevt vintern hade fullt upp med att bygga upp bistyrkan före hösten. Det var praktiskt taget tomt i skattlådorna i augusti. Jag tyckte inte det var idé att städa ur slungrummet och dra igång slungan för de ynka honungsdropparna som jag kunde ha fått ut. Så i år har jag för första gången på över fyrtio år fått köpa mitt honungsbehov från biodlarkollegor.

Istället har jag skördat vax. Redan i våras skrapade jag ur bina ur de döda samhällena och eldade upp tillsammans med de smutsigaste ramarna. Ramarna med foder sparade jag först för att ha till eventuella avläggare, men sen blev jag rädd att det kunde vara något smittsamt på dem, och beslutade att satsa på nersmältning och desinficering.  I början av oktober packade jag bilen full med säckar och tog mig en tur till Töreboda. Tre veckor senare var det dags att hämta de rena ramarna och vaxkakor för nästa säsong. Hälften av vaxet kunde jag sälja, så blev det i alla fall någon inkomst. Räknar man med resekostnaden, 14 mil x 4, så blir det förstås ett minus, men jag tar den här utflykten som en semesterdag. En lunchpaus vid Göta Kanal före  återresan brukar jag unna mig, och kanske litet turistande längs vägen.

← Äldre inlägg

Välkommen

/binmedpollen.jpg

Välkommen till www.rarabin.nu.

Nyhetsbrev

Vill du veta när det händer något nytt i bigården eller på sidan? Skriv in din e-postadress här nedan så kommer nyhetsbrevet!

Länkar

Flygväder?

klart.se