Biodlingen | Bosjöns Bigård

Biodlingen

Biodling kan bedrivas på så många sätt. Med några få kupor hemma i trädgården eller yrkesmässigt med några hundra kupor. I anslutning till frukt- och bärodlingar, i jordbrukslandskap eller till och med på ett tak inne i en storstad. De flesta biodlare brukar ha mycket bestämda åsikter om vilken som är den enda rätta metoden. Här har vi inte tänkt att föra fram den ena eller andra metoden, utan bara en liten redovisning om hur just vi i Bosjöns Bigård bedriver vår biskötsel. Kanske kan det bli en del tips till både nybörjare och mera vana biodlare, det är ju av misstagen man lär sig, och det behöver inte nödvändigtvis vara egna misstag.

Så här började det.

Vi startade vår biodling midsommaren 1977. Gösta Andersson från Frövi ringde och sa att han hade en svärm som vi kunde hämta. Vi hämtade också en gammal trågkupa från Göstas bror Ingemar i Ullersätter. Den kupan hade varit med redan på 1930-talet, det kunde man se på anteckningar inne på kupväggen, den dåvarande kupägaren Åkerlind i Solberga Frövifors hade under flera år skrivit upp hur mycket honung han skördat och hur mycket foder bina fått. Det var en hög, smal kupa, isolerad nertill kring yngelrummet, men upptill var bräderna så tunna och upptorkade så snön kunde yra in. Men det visade sig snart att det här var den bostad där bina trivdes bäst. Kanske hade generationer av bin före dem bott i höga ihåliga trädstammar.
På något vis fick vi in bina i kupan, trots bristfällig skyddsutrustning, och så var bigården igång. Första året hade vi ingen slunga, och det blev ju inte så mycket skörd efter en svärm. Jag täckte av med en vanlig matgaffel och la ett par ramar på ett nät över en bakplåt, och så fick det stå i bastuvärmen och självrinna ett par dar. Det var gudomligt gott!
Så småningom skaffade vi fler begagnade trågkupor. Två var rejäla, tunga, vinterbonade som små sommarstugor, två litet nättare. Vi fick tag på Alexander Lundgrens bok om hur man bygger kupor, utgiven i början av nittonhundratalet. Med friskt mod satte Bertil igång bygget, det blev en tung, opraktisk kupa som tog hela vintern att få färdig. I fortsättningen fick det bli färdigköpta uppstaplingskupor.

Arbetsfördelning

I början var vi båda lika nyfikna och entusiastiska över våra nya husdjur, läste på och bildade oss åsikter om hur bina skulle skötas. Men snart upptäckte vi att det inte är så lyckat att diskutera metodval över en öppnad kupa, allteftersom biägarna höjde rösten blev också stämningen i bisamhället alltmer irriterat. Därför beslutade vi snart att dela upp jobbet. I fortsättningen blev det Gunbritt som gick in i kuporna och Bertil som gjorde lådor, ramar och annat som kan tillverkas i snickarboden. Honungshanteringen kunde vi dela på och diskutera utan att bina la sig i.

 Bikupornas placering

För att bina ska må bra är det viktigt att kuporna står på en bra plats. Det ska vara torrt och soligt, men inte alltför gassigt, litet skugga under den hetaste tiden på dagen är bra. De bör inte stå alltför blåsigt. Vi har testat olika platser i omgivningen. Öster om huset är det lä för de hårda västanvindarna, där står de gamla trågkuporna. Litet för skuggigt kan det bli under plommonbuskarna, men å andra sidan har bina nära till maten i fruktträden. Framför kuporna sluttar marken ganska brant, det är litet opraktiskt när man till exempel vill ställa en svärmbräda framför flustret. Nu har vi övergett trågkuporna, det går inte att köra bil intill dem, och den gamla cykelkärran har blivit allt tyngre för varje år. Framför trågkuporna ligger "Blomsterängen", den sluttar svagt mot öster, och det går att komma fram till kuporna med bil. Solen lyser på flustret så fort den går upp, och till framåt eftermiddagen. Här finns just nu plats för fem kupor i rad, de står på pallar med en tom pall emellan. Framför är det gräs som måste hållas efter, det vore förstås bättre med grus. För att utnyttja hallondraget har vi också haft kupor en bit in i skogen, längs en skogbilväg. Ungskog skyddar mot hårda vindar och het eftermiddagssol. En bom vid vägens början skyddar mot eventuella bitjuvar. Än har vi inte sett till några sådana, men vi har hört om andra biägare som blivit av med bin i obevakade utbigårdar. Det känns lugnare när man har bina inom synhåll. Ett par kupor har vi haft uppställda hos en granne ett par kilometer bort, de har förstått att med bin blir det mycket bättre fruktskörd. Det blir en del körande emellan, då gäller det att komma ihåg alla prylar som ska med.

Bifoderväxter

På senare år har det diskuterats om den omfattande bidöden i USA kan bero på alltför ensidig kost åt bina. De placeras ofta i jättestora odlingar av mandel eller andra grödor, och man misstänker att detta kan ge bina bristsjukdomar. Något sådant är det ingen risk för här, Bosjöbina har tillgång till varierad kost i form av vilda växter i skogen och på åkrarna och en hel del trädgårdsväxter. De har också möjlighet att hitta vatten i sjön ett par hundra meter bort, eller i diken och kärrdrag i skogen. Mer detaljer om dragväxterna finns under fliken BLOMMOR.

Kupor och ramar

De gamla trågkupor som vi började med hade i allmänhet plats för 20 till 22 helsvearamar i yngelrummet, och två tio-ramars skattlådor ovanpå. En är kortare, bara 14 ramar, men har plats för två skattlådor på varann utan att behöva ha locket på glänt. Ett par av kuporna har extrafluster baktill. Vi har provat att ha två småsamhällen i dem, men det har alltid misslyckats, eftersom det är väldigt svårt att få tätt mellan samhällena i de här gamla sneda kuporna. Fördelen med de här kuporna är att de är stabilt byggda och ger bina gott skydd mot vinterkylan. Nackdelarna är fler: Kräver ett rejält fundament för att inte börja luta. Tunga om de måste flyttas. Trångt om plats att jobba inne i kupan. Svårt att hitta en drottning som ska tas bort. Alltså fler nackdelar än fördelar. Numera får de vackert blomsterbemålade trågkuporna stå kvar som reklam för bigården. Flustren är förstås stängda för objudna gäster.

Uppstaplingskupor är enklare att arbeta med, speciellt om man vill praktisera vandringsbiodling, dvs flytta kuporna tillfälligt till något som blommar en kort tid, till exempel hallon, raps eller ljung. Vi har provat Töreboda-kupan och Skälderhus-kupan, de är båda av plywood och isolerade med frigolit och avsedda för tio helsvea-ramar. Skälderhus-kupan har avfasad kant upptill och nedtill för att inte lådorna ska glida i sidled. Vi övergav snart den modellen, det blev för många bin krossade när man måste ställa på skattlådan rakt uppifrån. Vid flyttning brukar vi inte stapla lådorna på varandra, och när de väl kommit på plats är det ingen risk att de glider i sidled även om ytorna är plana. Törebodakupan har konsekvent bigång över ramarna, medan Skälderhuskupan har bigången olika placerad och måste kompletteras med en perforerad skiva mellan lådorna för att undvika vildbygge. Samma problem har vi haft med en del hemmabyggda lådor som vi fått tag på, det krånglar till arbetet när det ibland är dubbel bigång, ibland ingen alls mellan lådorna. Plastkupor har vi inte provat, de är förstås mycket lättare, men också ömtåligare. De finns för resten inte i sveaformat.

Så började vi tycka att helsveaformatet var litet för tungt att arbeta med, en tioramars helsvea full med honung kan väga tjugo kilo. Det fick bli skattlådor i halvsveamått i stället. Det blev lättare lyft, dessutom gick det att tillverka de lägre lådorna hemma i snickarboden. Så småningom var alla skattlådor av det mindre formatet. Det blev dubbelt så många ramar att plocka med vid slungningen, men det gick betydligt fortare att bära in två lådor med halvsvearamar, än att bära in helsvearamarna en och en.

Efter några säsonger visade sig nackdelarna med att ha två olika ramhöjder. På våren vill man kanske flytta upp ett par yngelramar i den nypåsatta lådan för att få igång yngelsättningen. Det går ju inte när ramarna är olika höga. Ibland vill man byta plats på lådorna, tex sätta en låda med urslungade ramar underst så bina känner sig nyrika och drottningen stimuleras att producera nya bin. Det blir också krångligt med två rammått. Vi besökte andra biodlare på biodlarträffar och kurser, och såg fördelarna med att ha bara ett rammått. De flesta häromkring har numera rammåttet Lågnormal eller HLS. Skulle vi ändra till ett modernare rammått? Svea har hängt med sedan början av nittonhundratalet, och kommer väl att finnas ett tag till, men vissa saker, som plastkupor, finns bara i de nyare rammåtten. Vår gamla slunga är avsedd för svearamar, och en massa annan utrustning skulle också behöva bytas ut. Efter en del kalkylerande bestämde vi oss för att i fortsättningen använda enbart halvsvealådor och -ramar. Vid invintringen 2013 slopades de sista helsvealådorna, och nu har våra bin överlevt vintern på oisolerade halvsvealådor, för säkerhets skull omsvepta med svart papp mot den värsta kylan.

På länken Rammått hittar du måtten på de vanligaste ramarna, och hur mycket honung de rymmer.

Bottnar kan köpas färdiga. De är ofta försedda med nätbotten, spärrgaller, utdragbar plåt för inspektion och flusterbräda. Det gör att de blir ganska tunga och klumpiga, och efter en tid utvecklade vi en egen botten.
En skiva av byggplywood sågas till med mått enligt kupans yttermått. En ribba med samma bredd som kupväggen (t.ex 20 mm) och tjocklek ca 20 mm, fästes längs långsidorna, från bakkanten till 20 mm från framkanten. Överdelen av bottnen består av ett nät med bitäta maskor (3 mm), en ribba 20 x 20 mm på undersidan i framkanten, och ribbor 10 x 20 mm längs långsidor och bakkant på översidan. Det går bra att slå fast nätet med en kraftig häftapparat. I början hade vi en lös ribba som stoppades in baktill för att undvika tvärdrag, men den hade en tendens att fastna vid fuktigt väder, och sen fick det bli skumgummi vid behov, t ex när samhällena behandlas med oxalsyreförångning. Med den här bottnen går det bra att stoppa in ett varroagaller bakifrån utan att störa bina, och att lyssna på dem med stetoskop utan bislöja. Bottnen är lätt, enkel att göra ren, och kan användas som tillfälligt lock eller flusterbräde vid arbete med bina. Nackdelen är att över-och underdel lätt glider snett när man sätter på första lådan. Det är svårt att fästa spärrgaller, drottningfälla eller pollenfälla och få det tätt.
"Musbotten" har jag använt i några år, åtminstone vintertid. Det är ett liggande spärrgaller med lister på tre sidor både över och under, och en lös list som läggs in framtill över spärrgallret. Den hindrar mössen att ta sig in på vintern. När det är dags att rensa flusteröppningen från döda bin frampå vårkanten går det förhoppningsvis att få loss listen. På sommaren ska det vara fri passage för drönarna, men skulle man vilja hindra en svärm att gå ut så går det snabbare att peta in en list än att lyfta av alla lådor och lägga ett spärrgaller underst.
Spärrgaller använder jag framför allt när jag vill att drottningen ska producera vinterbin i de fina urslungade ramar som jag satt till underst. Fula yngelramar som behöver bytas ut placeras över spärrgallret och fylls på med honung alltefter ynglen kryper ut. Om drönarceller hamnar över spärrgallret bör det finnas en fungerande drönartömmare. På våren och försommaren brukar jag undvika spärrgaller, så inte drottningen får brist på utrymme. Oönskad svärmning är inget att sträva efter.
Flusterbräda har jag slopat. Bina landar lika gärna på kupväggen och kilar snabbt in. Om det kommer en regnskur blir flusterbrädan rena halkbanan. På vintern blir snön liggande på brädan och riskerar att täppa igen öppningen.
Tak Också när det gäller tak har vi testat olika typer av hemmabyggen. När vi hade svärmvilliga bin, och bigården expanderade snabbt, fick det bli vad som fanns till hands, byggskivor, plåt, målad masonit. Några riktiga tak blev det också, med en sarg och sluttande tak med rejält överhäng för att skydda kupväggen mot regn. Så fick jag den ljusa iden att göra sargen högre, så matningsballongen skulle få rum under taket. De här överdimensionerade taken fungerade året om som utmärkta muskelbyggare. Numera finns det lätta, smidiga köpta tak till alla kupor, dessutom tre huvar som isolerar bra om vintern, men ställs åt sidan under honungssäsongen.

Övrig utrustning

Skyddsutrustning Från början hade vi ganska primitiv utrustning: en kraftig jacka, bihatt eller vanlig herrhatt med lös slöja, gummihandskar. Det blev rätt mycket stick. Snart lärde vi oss att bin som landar brukar klättra uppåt, och gärna smiter in i någon mörk vrå. Det är alltså smart att dra sockorna utanpå byxbenen, stoppa ner jackan i byxlinningen och slöjan ner innanför jackan. Rejäl resår på handskarnas muddar är också bra. Jag föredrar anorak framför overall, och trivs bäst i typen med kåpa. Hatt med slöja är opraktisk när det blåser, slöjan lägger sig mot huden och bina kommer åt att sticka.
Handskar Sedan det visat sig att mina händer inte tål varken gummi- eller skinnhandskar har det fått bli långskaftade handskar av behandlad bomull. Om bina är på riktigt dåligt humör upptäcker de snart att jackärmen hasat upp, och sticker i handleden genom det obehandlade tyget i handskens mudd. Ett tips är att hålla ärmen på plats med en resår runt tummen.
Rökpust har jag hunnit slita ut några. Den första hade gnistskydd i locket. Det innebär att hur hårt man än pustar är det ingen risk att några gnistor far ut och orsakar eldsvåda i kupor eller natur. Men efter några gångers användning har den feta röken beckat igen de små hålen i gallret, och pusten måste rengöras. Senare har jag haft en modell utan gnistskydd, den är bekvämare, men man får se upp med brandrisken. Pusten eldar jag med torv och gamla äggkartonger. Tidningspapper, i synnerhet med färgtryck, kan ge giftiga gaser som bina mår dåligt av.
När det är torrt i markerna, eller jag är för lat för att tända pusten, använder jag en vanlig blomspruta, en liten skur lugnar ner bina. På våren kan det vara kris i samhället, fodret är slut där bina sitter, och de är för kalla och stela för att ta sig till kakan med foder. Då har jag kunnat rädda mina bin genom att spruta varmt honungsvatten på dem.

I en kasserad varukorg ryms det mesta av småprylarna som ska med till bigården. Kupknivar finns av olika modeller, alla duger bra när man ska bända isär lådor eller skrapa ramar. Jag brukar också ha med en liten tunn kniv att skära ut drönarvax eller drottningsceller med. Biborsten ska helst vara vit, en svart borste kan bina uppfatta som ett gäng främmande bin med gaddarna utåt. Den allra bästa borsten gör man själv av kraftiga vingpennor av vit gås. Kaktång anser en del är onödigt, men jag tycker att det är ett praktiskt redskap, det går att hantera en tung ram med bara en hand, och ha den andra fri. En liten men ljusstark ficklampa får också rum i korgen, bra för att lysa in i cellerna och se om det finns ägg och späda larver. Märkbur och märkpenna finns med när det är aktuellt.

 

Biraser

Under årens lopp har vi testat en del olika biraser och lärt känna deras temperament och andra egenskaper. De första var nog vad man brukar kalla "traktens blandning", dvs den korsning som uppstår när drottningar och drönare inom ett område träffas och parar sig utan att biodlaren styr deras vägar. De var i varje fall så pass lugna så vi klarade av dem.

Andra vintern dog vårt samhälle, och då satsade vi på gula italienska bin, Apis mellifera ligustica. Jämfört med de tidigare var de här mycket lugna, närmast sävliga. Kakfasta brukar man säga när bina lugnt går kvar på ramen som lyfts upp. Det är praktiskt om man har bina inne i en paviljong, men jobbigt när bina inte vill lämna ramen när det är dags att skörda.

Efter några år började vi därför att söka efter en annan biras, och hittade krainerbiet, Apis mellifera carnica. Fördelar med dem är att de har en snabb vårutveckling och att de vågar ut även om vädret är litet kyligt. De två nya samhällena visade sig också vara mycket fredliga, det gick bra att stå framför flustret och iaktta hur de arbetade. Tyvärr gällde detta bara första året, så länge det var renrasiga krainerbin. Andra sommaren blev det korsningar med våra blandrasbin, och sen var det inte rådligt att gå i närheten av kuporna utan att ha tredubbla lager av kläder. Korsningen visade sig också vara mycket svärmvillig, och bigården växte snabbt ut till sexton samhällen, de flesta ganska svårhanterliga.

Efter kontakt med andra biodlare insåg vi att det var läge att satsa på buckfastbin. Det är egentligen inte någon ras, utan en korsning som avlades fram av Broder Adam i Buckfast, England. Senare har andra biodlare fortsatt med aveln enligt samma principer; att satsa på drottningar med bra egenskaper och ta bort dem med dåliga anlag. Det var förstås med en hel del besvär vi kunde leta på de gamla drottningarna i de ilskna samhällena, men till slut hade vi bara trevliga samhällen av buckfasttyp.

För ett tiotal år sedan dök det så upp en ny variant av buckfastbiet som vi förstås måste prova. Elgon-biet är en korsning av buckfastbin och ett afrikanskt bi från Kenyas bergstrakter. Under flera år köpte vi Elgon-drottningar och till slut hade alla våra samhällen svarta drönare, arbetsbina var ljusa medan drottningarna kunde variera mellan brunt och svart. Ett par av Elgon-drottningarna var dessutom inkorsade med Primorski-bin, som anses motståndskraftiga mot varroa. Dessa gav bra skörd, men tyvärr blev de inte så långlivade.

Det senaste experimentet är ett par drottningar av anatoliskt bergsbi, det är naturligtvis en chansning, det kan ju bli lika illa som krainerkorsningen, men än så länge är de hanterbara och produktiva.

Är nu detta en bra metod, att testa sig fram mellan raserna? Ska man få fram ett riktigt bra bi finns det nog bara två sätt: Antingen gör man som broder Adam; börjar med biodling i tjugoårsåldern och håller envist på att förbättra sina bin i cirka sjuttio år, eller så bestämmer man sig för en ras som är anpassad till traktens klimat och köper drottningar från skickliga drottningodlare. Egentligen borde vi nog ha satsat på det nordiska biet, Apis mellifera mellifera, men det förutsätter att det inte finns andra raser i närheten, eftersom korsningar kan bli väldigt aggresiva, så det får nog räcka med experimenterande nu. Kanske...

Några råd till en nybörjare

Börja med att leta på någon van biodlare som är villig att vara din mentor under den första tiden. Gå gärna med i en biodlareförening, där kan du träffa kollegor som kan berätta om sina olika erfarenheter ur binas liv. Läs Bitidningen och någon lärobok, tex Bin till nytta och nöje. Försök hitta en nybörjarkurs inom rimligt avstånd. Hitta en bra plats för bigården.  Bestäm dig för vilken kuptyp och rammått du ska ha. Skaffa kataloger från några redskapsförsäljare och försök göra en kalkyl. Köp bara det allra nödvändigaste tills du vet om du vill fortsätta.

Det här måste du ha: Anorak eller jacka med slöja. Handskar. (Overall ser proffsigt ut, men det duger lika bra med vanliga jeans). Rökpust. Kupkniv. Biborste. Komplett kupa med ramar, (helst ny, en gammal kupa kan sprida bisjukdomar). Vax till ramarna. Sen behöver du förstås också ett bisamhälle, ofta går det att få tag på en svärm eller avläggare i maj-juni. Om den tidigare ägaren kan hantera sina bin utan handskar så är de nog lämpliga för en nybörjare. Du kan ändå behålla handskarna på tills du börjar känna dig säkrare. Slöjan bör du alltid ha på, även det snällaste bi kan flyga rätt in i ett öga. Med den här utrustningen klarar du dig tills det är dags för skörd. En slunga är en stor investering, men en begagnad kan kanske duga. En avtäckningsgaffel är ett måste, avtäckningsbricka är bra, men en gammal långpanna kan också duga. Honungssilar finns av olika modeller, bäst är det ju om silen tätar mot honungskärlet, så det inte kan komma ner skräp. Till sist burkar, lock och etiketter.

Efter en eller ett par säsonger är det dags att lära sig att odla egna drottningar, men då är du ju inte nybörjare längre.

Om du får problem med bina, vänd dig till din mentor eller bitillsyningsmannen i ditt område.

Framför allt - Ge inte opp!

 

 

 

 

 

 

Välkommen

/binmedpollen.jpg

Välkommen till www.rarabin.nu.

Nyhetsbrev

Vill du veta när det händer något nytt i bigården eller på sidan? Skriv in din e-postadress här nedan så kommer nyhetsbrevet!

Länkar

Flygväder?

klart.se